Hur lång eller KORT är vägen FRAM?

Jag inser att jag är väldigt priviligerad, jag har fått lyssnat, hört och tagit in mycket av det människor jag möter/har mött om vad de bär på innuti.
När jag får privilegiet att lyssna på gamla människor känner jag ibland att.. "å va jag längtar tills jag blir gammal." Har du sett en gammal som går längs en grusgång hän stannar till vänder blicken upp mot ett träd, ser på en fågel, står kvar ett tag och bara tittar och sedan sakta vandra vidare... ? Det kommer inte till alla, men ålder hjälper många att komma till ett speciellt mentalt lugn som jag ibland önskar skulle dimpa ner över mig som 23åring. Fast vägen till mitt lugn vill jag verkligen, verkligen vandra på mina egen hand. Målet kommer, men vägen dit bli till nu medans jag vandrar han... 

I lyssnande har jag insett att det finns ett fåtal människor där ute som har den gamles lugn i sig redan i tidig ålder. Självkänslan och självförtroendet finns där, de har ingen oro, de bara vandrar sitt eget tempo, kör på och vinner de som de vill vinna, men oftast behöver de inte ens vinna för övertygelse. För att lugnet i dem, säger till dem hela tiden saker de redan vet om sig själva. Har du träffat dem?  De är inte så lätta att se dessa människor, men jag vet att dom finns. Jag kan komma på att jag har sett tre sådanna människor. Eller sett är fel att säga, för det går faktiskt inte se om man inte lyssnar. 
Första gången jag lyssnade på ett framgångsrikt ungt lugn, trodde jag knappt att det var sant. Kan han/hon tänka på det viset, hur? Hur har denna person blivit så otroligt stabil? Carina Vinberg, gav en bra liknelse på stabilteten. Att vi är alla som ryska dockor med tyng i botten, ju större, stabilare botten, desto snabbare reses man upp efter ett hårt sidoslag. Dessa tre människor jag tänker på i skrivandets stund fascinerar mig så djupt. De är ju som cementsuggor. BAM!

Om jag får säga "vanliga människor", när de får sidoslag så far deras nacken och en liten del av deras huvudet ut från mittens tyngdcentrum och ut ur balansen. Människor som har det riktigt svårt de slår hela huvudet i marken innan fottyngden drar dem upp till mitten igen. Dessa tre som jag tänker på de står som cementsuggor, de har lugnets övertygelse i sig hela tiden. De bara står där i mitten, BAM!

Jag ska säga att där jag kommer ifrån tror vi inte på detta, utan livet är/har alltid varit/ kommer alltid vara en kamp. Så vill vi tro att det är för alla. För sådanna som skriver fullpott på ett prov, men säger att den inte pluggat, den halvljuger... Eller helljuger...
Samma sak äre för skidåkare som vinner tävlingar utan träning, de ä ljug. Den som ligger ute i snårblåsten, kämpar tills tårna frusit till blåis, böjt ben trots tunga vikter, gråtit och svurit... det är den och ingen annan som kan gå å vinna en tävling. Allt annat är svammel, eller tur, eller helt å hållet halvt helljug. Å när du inte vinner på tävling, då har du inte kämpat tillräckligt hårt.

Det där snurrade väldigt hårt i mitt huvud i tidiga tonåren. Jag förstod inte logiken, jag gav mitt allt jag kämpade verkligen max, men det räckte endå aldrig till. Jag tänkte, att endera måste jag kämpa ännu hårdare, eller så är det något fel på mig?
Jag hade en period i högstadiet då jag var när utbränning, mamma hittade mig på badrumsgolvet och jag minns hur jag var så stressad och trött så jag behövde lägga mig ned och vila. Jag minns hur jag bara hörde fläkten snurra, den lät jätte högt.
Efter den kvällen bestämde jag mamma och pappa gemensamt att jag skulle tagga ned lite. Jag skulle kliva ur elevrådet, sluta spela guitarr och sluta med kören. Jag skulle tagga ned och bara spela fotboll, bara vara med i skol IF,va med vänner, ta privat sånglektioner,  plugga och tävla alpint. 

Det som hände när jag taggade ner mig lite var att jag fick mer fri-tid. Tidigare hade kvällarna alltid varit så att jag skulle hinna med skoluppgifterna och laga maten med mina systrar innan skjussning till träningen (pappa arbetade på annan ort och mamma jobbade heltid). Härregu! Jag må tillägga att jag har världens bästa familj och uppväxt, jag bara berättar lite nu... :)
I alla fall, det som hände när jag taggade ner var att jag inte kunde fokusera mig på skoljobbet. När jag tappade tidspressen kunde jag inte sitta ner och fokusera mig och när jag visste att jag inte hade suttit ner och fokuserat mig, så visste jag också att jag inte kunde skriva lika bra på proven som förrut. Till jul i nian hade jag hafte MVG i alla ämnen utom i fyra stycken, (men med god möjligheter till höjning). Januari i nian var det mamma hittade mig där på golvet och den sista vårenterminen hade jag väldigt svårt för att skriva prov, jag sänkte mig i fyra ämnen och grät över att jag inte skulle kunna komma in på Sandö Räddningsgymnasie där man året innan behövt ha MVG i alla ämnen, utom tre. 

Ååå ååå det är så mycket gott i det här som jag vill få nedskrivet, så jag skriver vidare... Igårkväll slogs jag av en ny grej när jag läste en bok. Författaren skrev frågan. Vad tränar du på i ditt liv? Det som slog mig då var att de här tre unglugna människorna jag tänker på tränar bara lugnhet och goda realistiska tankar om sig själva och vinner därför det som de vill vinna. Jag läste ett citat av Harry S Truman i morse som sa “In reading the lives of great men, I found that the first victory they won was over themselves...self-discipline with all of them came first.” det första som poppade upp i mitt huvud då var "Lotten Rapp, mer disciplin, kämpa hårdare tänk: tår frusna till is, tyngre vikter i benböj. Kom igen!" Sen tänkte jag igen... själv-disciplin... Den själv-disciplin jag behöver är på mina tankar. Jag har kommit så långt att jag vet när jag får en negativ tanke i mitt huvud och det är verkligen ett viktigt steg ett. Det jag vill lära mig av Harry S Truman är att ha själv-disciplin på mina tankar, styra mig själv så att jag tränar in det jag vill bli bra på, det jag vill ska vara i mitt liv och det som jag vill ska hända.

Nu börjar jag bli lite le på att skriva, men jag ska trycka in de sista poängena. Boken jag läste igår skrev också att; tänk dig det liv du vill leva. Tänk då på att den som lever i det idag, har troligast levt hårdare än dig, haft sämre förutsättning, mött fler som misstrott, haft mindre fallenhet, sämre ekonomi, men endå lyckats.

Det jag kan se med mina tre vänner som jag fascineras av för att de är som cementsuggor. Är att de slipper ta kamperna, behöver inte ta kamperna, de vinner kamperna utan kamp. Mår otroligt bra och lyckas otroligt bra. Grattis! Jag vill också komma dit. Min mamma såg och sa till mig när jag var liten att jag hade det finska arvet i mig. Kämpar kampen i mig. Så är det. Jag skriver än en gång tack till människor jag får lyssna på, som jag får lära mig av. Alla har jag att lära av. Kanske konstig slutkläm, men den är sann i mitt huvud. 
Man blir som man umgås och därför ska man umgås med sånna som man vill bli som. Jag är så otroligt tacksam över att jag har nära människor som jag vill bli som.
Min mamma och pappa är två exempel. 
Tack
/ Lotten