Ett långt TACK för tävlingssäsongen 11/12!

I skrivandets stund lämnar jag vintern 2011/2012 (jag började skriva detta på tåget, då jag lämnade NM och Riksgränsen). På några rader tänkter jag nu resumera ALLT. Med allt menar jag, mina resor, mina tävlingar,mina med- och mot-gångar, bergen, människomötena och denna säsongs utveckling av mig som person och extremskidåkerska. 


De första startskottet på vintern 2011 gick i september, i och med första mötet med min nya huvudsponsor Haglöfs. Redan vid andra mötet fick jag ta del av den Freeride-sattsning som företaget nu blomstrar i. 
Vilken otrolig upplevelse det var, att direkt få komma in på det stora fina kontoret och verkligen påverka. Tack vill jag säga till Haglöfs, och alla er jag nu känner.
I september hade jag även de första mötena med marknadsföringsansvarige på Ramundberget och det var möten som ledde till bland annat Lotten Rapps friåkningsträningsläger och Härjedalsmästerskapet i Brattåkning.
I september var jag även och lyssnade på föreläsaren Carina Vinberg, som efter en otroligt, otroligt bra tillfällighet har blivit min coach genom allt detta.


Hösten gick med ett, för mig hårt fysupplägg, massa arbete på mina nio olika jobb, planering, bokningar, studerande, musciserande,"egna företagsarbetet" och även mycket härlig tid med min familj och mina riktigt nära vänner. 
Vintern kom ovanligt sent nere i alperna, men det gjorde mig inget ont, då jag fick fira bästa tänkbara jul och nyår hemma. På eftermiddagen den första januari kom sedan läget. Vi fick rapporter om snödumpning i Italienska alperna så dit skulle vi bara. Fotning och repotage produktion var uppdraget och säsongs bästa åkning kom där i Monte Rosa. Efter Monte Rosa tog jag mig till Chamonix och även där var tajmingen perfekt, sov där endast en natt men hann med två hela åkdagar som efteråt utseddes till säsongens två bästa i dalgången. 


Mitt nästa stopp blev sedan La Clusaz, och 15januari stod jag på start igen, på mitt favorit berg i Col des Aravis. Jag hade i fem dagar stått med min kikare och planerat mitt åk. När jag sedan repilerades 50m ned till start var jag så otroligt fokuserad, inte nervös alls faktiskt, för jag hade bestämt mig för vad jag skulle göra. Jag skulle köra fort, droppa min första klippa i fallinjen, hinna svänga vänster innan lavinkäglan, sedan snabbt fokus vidare nedåt mot nästa klippa. När jag närmade mig den andra kom det någon form av besvikelse in i mig, den såg så liten ut. När jag tryckte ifrån med all kraft jag hade så insåg jag i luften att; "okej den här klippan är stor!", jag flög och flög. Det var härligt, men snön i landningen hade kunnat få varit mjukare. KataBang-krasch blev de och en nionde placering, tror jag...


Efter La Clusaz rullade jag med buss och tåg till Zurich. I Zurich möttes jag upp ett grabbgäng, som kastade in mig i deras bil och sedan rullade vi mot Disentis, men skidsystem skulle de int bli de närmsta dagarna, nix, nix... Toppturer... Å IGLO boende uppi bergen... En mäktig tur blev de, ett verkligt minne för livet.


I slutet av denna månad fick jag sen en vecka hemma i Svearike, en battriuppladdnig av mig själv som jag verkligen behövde. För 4-8 februari blev det en Österrike resa för mig som visade sig bli en riktig batteritömmare. Jag stod som första reserv till Hochfugen Big Mountain. En vanlig människa hade kanske nöjt sig med den infon. Men jag är Lotten Rapp så jag envisade på. För jag ville verkligen tävla och jag behövde verkligen poängen för att nå säsongens målsättning. Men nå tävlande blev de tyvärr int för mig den helgen. Alla damer på startlistan var på plats så jag fick stå på sidan om och bara titta, fick även nå tröst puderåk med Haglöfs sponsrade Niklas Hollsten (FIN). Satte mig sedan på flyget tillbaka hemåt 10 000kr fattigare... Jajaja...  


22 februari satt jag på flyget söderut mot bergen igen och säsongens resemåls-höjdpunkt. ANDORRA ! Wow vilket land, vilket folk, vilka berg å billiga priser. Flög till Barcelona väldigt billigt.. hyrde bil där, bilade upp till Andorra, tävlade, tog en tioende placering och sedan tillbaka och avslutade med de fina vännerna på Barcelonas stränder och storstadsdjungel. Vi flög alla vidare till Zurich, vännerna drog till de Österrikiska bergen, men jag stannade hos mina multisportvänner i Zurich. Tränade, åt god mat och hamnde en natt på en galen carnival i Basel. Efter carnivalen, goda maten, umgänget och tränandet tog jag ett stort steg i mitt liv. Jag drog till Svensk-meckat i Schweiska bergen. Jag hade varit lite emot Engelberg, såsom byn heter, men de visades sig vara en dum inställning. För ooo va jag fick dagar och veckor i Engelberg som nu i efterhand kommer vara oförglömmliga. Ja visst är det på ett sätt lite tråkigt att leva bland massa svenskar i en Schweizisk by, men nej! Jag ändra uppfattning, de var naket och underbart!!!


9mars var det avgång mot First Track Chandolin (på andra sidan av Schweiz) och där kom säsongens första pallplacering! Det som snurrade runt i mitt huvud när jag galet LYCKLIG fick skutta upp på pallen, var dels att jag hade kört två otroligt bra åk, dels allt jobb jag lagt ned för att nå de här stegen upp på pallen, men också allt jag har och hade att vara tacksam för, ååå jag får tårar nu när jag skriver om det... De var ett så vackert moment! 


Lyckligt glad samåkte jag och Matilda Rappaport tillbaka "hem" till Engelberg och där firade vi glatt med söndagsmiddag på lodgen. En fin mellan period blev det sedan i Engelberg, ååå jag hade bästaste bästa boendet med kollektivet i villa villekulla.


16mars avgång mot Nendaz freeride (även den på "andra sidan" Schweiz). Kort kan jag summera den tävlingen att jag Matilda Rappaport bodde i en alphydda som ett argt Schweiskt par ägde. Jag gjorde ett första kvalåk. Körde så otroligt bra! Säsongens bästa tävlingsåk faktiskt! Körd fort, droppade stort och allt bara flöt. Den dagens andra kvalåk gick dock åt pipan, kraschade överladdat ut från start då jag visste att jag ledde överlägset... Hahaha! :) Lotten totten. Matilda låg också bra till, men kraschade i botten på sitt åk.
Så halta å lite flumm-sura åkte vi ingen final, utan vi haltade oss tillbaka mot Engelberg, utan att äta någon fira-middag på lodgen.


Mars månad forstatte i Engelberg, å snön bara föll och föll... Jag lärde känna så många otroliga människor i alla dom där svängarna. Det började närma sig slutet av min andra tävlingssäsong som proffs och jag hade lärt mig från föregående år att slutet av mars kunde upplevas som tuff. Kanske svårt att förstå då jag i samma stycke skrivit om snön som bara föll och föll... :) men jag tror att anledningen till att inte alla som älskar skidåkning är "proffs", är att inte alla vågar gå in med allt som det innebär. Att verkligen, verkligen våga ge allt till extremskidåkningen är inte bara att fysiskt kasta sig ut för stup, utan också mentalt. Våga, våga, våga! I många andra sporter åker proffsen i ett lag, i ett landslag, i en grupp där ledaren styr. I extremskidåkningen/friiåkningen ska man gå sin egen väg hela, hela tiden, det är det som är sporten. Jag älskar det, hela vägen in i mitt hjärta, men mot slutet av säsongen har jag behov av mer energi. Så tid till ro i mars behövede jag och tack mentalcoach Carina Vinberg, för att du hjälpte mig att finna den.


Den 23mars hade jag sagt hejdå till Engelberg och blivit upplockade av snowbordåkaren Mikaela Hollsten i hennes lilla gula sportbil. Jag hade då tagit tåget till... ja nu minns jag faktiskt inte vart, men jag hade passerat Fiberbrunn, och den där orten som Stig Hellmer Olsson åker till i sällskapsresan och jaaa... nästan framme i Kaprun. Jajaja... Hur som haver så bodde jag hemma hos de finska syskonen Mikaela och Niklas Hollsten i en Österrikisk by som heter Mallnitz. I tävlingsåket där i X-over Kitsteinhorn upplevde jag något helt otroligt roligt. Jag hade bestämt mig att till vilket pris som hellst ta mig i mål ståendes på fötterna och med ett stort leende. Å de var helt sjukt, jag gjorde de! Hela publiken hade bara pekat och gapat åt mitt åk att jag stod på fötterna genom de där... Hahaha! Galen, galen GLÄDJE när jag fick skutta upp motta priset till min 2a placering!!!


Efter 2a placeringen i Österrike bar det av hemåt. Hem till Fränsta, hem till Funäs och en veckas jobb på Räddningstjänsten. Som tur var så var läget för en brandman lugnt den vecka. Tur var de för jag hade otroligt mycket planeringsarbete för att rodda ihop Lotten Rapps friiåkningsträningsläger och Härjedals mästerskapet i Brattåkning. Två evenmang, som blev så otroligt fina.


Direkt på söndagen efter min helg drog jag till Åre för åkning, och torsdagen vidare till Storulvån och fjällfesten där jag under torsdagen kväll, höll ett föredrag om mitt liv, lördagen höll jag i en Haglöfs-topptur med sponsrade Per Jonsson och sedan på lördagskvällen höll jag en repris förelsäning. Å huvva va jag hade bävat mig för att surra inför folk på de där viset, men wow va de gick gott! De var likt ett hopp utför stup och landning på båda fötterna, stabilt.


Sen söndag morgon å in i Per Jonsson bil som tog oss hela vägen upp till Riksgränsen, där det blev två veckors fota och filma nästa års grejer. Vårt favorit ställ inför nästa år heter Vassi, så kring de fjället spenderade vi mest tid, men även längs vägen ut åt Lofoton och Tromsö, då den tredje sponsrade åkaren är norske Assbjörn, som mer än gärna tog oss alla över gränsen. När det jobbet var klart hade jag en och en halv veckas "semester" i Riksgränsen och bodde då hos min goa vän pistmaskinsförar-John. Tränade, fikade och körde skoter var sysslan som uppladdade mig inför NM. 


När NM kom var jag laddad och otroligt glad. Jag hade målet på att förbättra min andra placering från 2010 till en vinst. Men så blev de int i år. När jag låg där på marken efter min sista klippa efter andra åket i final dag 1 så tänkte jag ä! Nu drar jag! Sååå... en elva körde jag ned till Nordalsliften. Tittade på klockan. Puuh 15:50... Tåget går 16:08, det är fullbokat och jag har inte packat en pinal än... Ääää! Mötte Sj tågpersonalen vid tunneln ovanför hotellet, sprang i pjäxor och hjälm in i boendet, slängde ihop mina fem väskor på 5min, genade i backen upp till perrongen, vilket var plumsande i snö, med hjälm, pjäxor och fem väskor. Kastade mig in på tåget och skrattade åt mig själv när tåget precis rullade. KNASIGT drag! men kul när det var meningen att jag skulle hinna med. Gick in i tåget satte mig ned på första lediga sittplats, frågade närmsta karl om han hade en iphone laddare, för jag hade några att ringa att berätta mitt spontana drag för. Så karln brevid skrattade också, det visade sig att han kört ut sig i kvalet. Så den kvällen och morgonen därpå blev det mycket surr, innan jag klev av i Uppsala och irrade vidare med buss till Västerås. I Västerås blev det ett uppehåll innan jag rullade i en god väns bil ned mot Kalmar. Eller till Gamleby som ligger efter vägen ned mot Kalmar. En helgs klättring och underbart sommarväder var precis vad jag behövde efter kraschande uppi Riksgränsen. 


På tidig måndag morgon 21/5 började jag min resa hemåt Fränsta & Funäsdalen, men först hann jag med en frukost i Solna hemma hos min bäste vän Erika. Två eller tre timmars surr om livet, vi hade egentligen tänkt morgonpaddlat ut på vattnet, men surr blev det istället då fröken hade feber. Vi kom fram till en klok liknelse den morgonen, att det finns människor man möter längs vägen på resorna och lär sig något i alla möten. Men ett riktigt gott vänskapssurr är som att bygga lego, olika färger, olika ämnen, men man lägger till varannan bit och "slottet/legobyggnaden" bara växer och blir större och klokare. Wow!
Legobyggandet den morgonen fortsatt då jag spontant ringde till mentalcoach Carina och frågade vad hon gjorde. Hon och hennes vännina Elisabeth var påväg till klättercentret i Solna. Ooo så passande! Då fick de bli klättring och välja ett senare tåg hem, norrut. Så klättring och sedan fika hemma i Carinas villa. 


Hem till Fränsta kom jag tillslut, men en kort visit blev de, ganska typiskt freeride-fröken stopp. Sen måndag natt, till tidig onsdag morgon, hann dock med att umgås med min kära mor som var den enda i familjen som var hemma i det fina huset jag är uppväxt i. Tisdagen vaknade jag där själv, solen sken, så då blev det en perfekt, cykla runt till gamfolket på byn-dag. Eller nej, först cyklade jag förbi en stor vit villa med blåa knutar, där ett par med barn har bott. Där höll de på att flytta ut efter alla år. Frun i huset (som är en otroligt duktig konstnärinna), satt i det stora fina vardagsrummet på övervåningen i glädjetårar till prinsses dopet på TVn. Konstnärinnan hade jag inte träffat på över fem år, så en stor kram fick jag och i två fotöljer gick vi igenom massa som hänt sen sist och hon fortsatte med glädje tårar på ett fint sätt... 


Vidare trampade jag upp på berget till min underbara  mormor, som tyvärr börjar bli lite glömsk, men hennes styrka och leva-livet glädje är det power i alltså. Hon blev dock lite bitter när hon haltade runt i det gamla köket över att hon inte hade någon saft kvar. Fina, fina mormor. Hade jag inte haft bilen ståendes på verkstan den dagen, så hade jag gjort henne glad genom att köra henne hem till hennes bästa vännina som är min farmor. Men dit trampade jag istället med min cykel. Gamla, gamla farmor, hon och jag har alltid connectat på ett speciellt sätt, för vi är så lika, men nu är hon trött och jag var också trött, hon somna och efter 2sek hade jag somnat på hårda golvet brevid hennes säng och vaknade av att en undersköterska kom in och skulle servera mat, och den sköterskan skrattade lite gott åt min farmor och mig, för vi är som sagt lite lika till sättet.


Oj va lång den här delen av historien blir, men det jag kommer komma till snart, är att även om tävlingssäng 2011/2012 tog slut uppi i Riksgränsen. Så fortsätter min resa fram till vart jag sitter just nu, och vart jag är påväg just nu...


Så vart var jag? Jo tisdagen hemma i Fränsta, å Vackra Viken. När farmor gick å la sig för å sova igen så rulla jag vidare med min blåa fina mtb som jag fick av henne när jag var nio år. Vidare genom Fränsta, tittade upp på en gård och där på trappan till en stor uteveranda satt ju en annan gammal bekant som heter Gunilla, å runt henne sprang en liten blöjtjej som jag aldrig tidigare träffat. Blöjtjejens pappa, alltså Gunillas man hade jag som chef en sommar då jag jobbade som äventyrsguide och om jag får gissa så kommer den där lilla blöjtjejen följa de stora fotspåren, det liksom syntes på hennes sätt att klättra upp och ned för verandan. Haha! Å va underbart det var att se!


Som jag nämnde tidigar så var min bil inställd på reparation. Så på vägen hem så tänkte jag, jag må va optimist nu, för om mindre än 24h ska jag kliva på mitt skift på räddningstjänsten borti Funäs och utan min älskade bil så kommer de bli tajt... Så påvägen hemåt rullade jag och cykeln in på den gården där de ä bilverksta. Ååå! Utan något leende berättade mekanikern att bilen går! Å va jag ville krama karln, men han såg inte så kramvänlig ut, så jag gav bilen min en puss på ratten och sedan rullade jag hemåt med den istället.


Morgonen därpå begav jag mig i full fart mot Funäs, för det fina vädret, var något som verkade hålla i sig så där vackert. När jag sedan på förmiddagen rullade in på Funäs så möter jag herr å fru Lidfors, å frun hon var påväg till samma fjäll som jag, så åt samma håll drog vi. Turskidorna under fötterna och upp mot fjälls. Skidsäsongen ä alltså int slut även om de int tävlas nå mer på ett tag. Kl 12 den dagen var sökaren min till Räddningstjänsten on och nu i dagarna jourar jag som brandman igen. Tränar, yogar, fikar, åker longbord i skatebordrampen och solar på bryggan med vännerna, tittar upp mot fjällena å drömmer om ledighet och skidåkning där uppe... Ååå de ä då så vackert!


På tisdagmorgon, till veckan kliver jag av det här skiftet och då blir de till å dra, igen. Schweiz är då i kikaren och APEX Alpine Expedition Adventure Race (=världscuptävling i mulitsport som jag ska jobba mä), mycket snö är det uppe på glaciärerna så jag funderar på om skidsäsongen verkligen ä slut eller int?  Hur som haver, efter Schweiz så lutar det åt skidåkning i Stryn i alla fall.
Å sen lutar det åt tre tävlingar i New Zeeland i aug/sep, så nog ä int skidåkande klart för i år!? Eller året är ju tills december, så ska jag säga från å mä nu börjar ett nytt kapitel? Tijaa, de känns posetivt och gött, idag skiner solen, jag tittar upp mot snöklädda Skarvarna och avslutar kapitlet tävlningssäsongen 2011/2012 med ett fint ord; 
TACK! :)

Speciellt tack till:

Mamma, Pappa, Emilia och Lisa

 Mina sponsorer

Min underbara coach

Carina Vinberg