Jag vandrar vägen ----- NU

Jag vill känna känslan av att jag gjort det, alltså verkligen gjort det. Inte bara haft orden på mina läppar och sagt att "det här kanske jag klarar... om jag tränar hårdare än hårt". 

Vi är alla olika tror jag. Vissa accepterar, andra bara måste veta. Båda vägar kan vandras lyckligt, tror jag. Jag (Lotten) är en evis själ och jag vet att längs min väg är det viktigt för mig att finna mina svar. För det är därför jag lever. Min största fråga i synen på mig själv och mänskligheten är om vi kan sätta upp höga mål- och nå dem? och isåfall- hur?

Hitintills i mitt liv har jag nått ett flertal högt uppsatta mål. När jag sedan sitter i min gungstol som gammal tant, önskar jag att dessa tankar och känslor är enat i ett; "människan vill jorden och andra människor gott. Under mitt jordeliv har jag levt ut och jag har visat för mig själv och för männskligheten att våra viljor kan skapa paradiset."

Så det var mina bakgrundstankar till varför jag denna vecka sitter på matteföreläsningar med massa blivande ingenjörer. Jag var urusel på matteproven i gymnasiet, jag klarade knappt godkäntgränsen (vilket var tufft för mitt ambitiösa huvud). För det betydde inte samma sak som att jag var urusel på matte, nej nej tvärtom faktiskt. Jag vet nu och jag visste då att mina hjärna kopplar fort, matematikens regler... men aaa! Jag blev jätte närvös hela tiden, jag hade ett uppbyggt/inlärt matte-h*lvete i mitt lilla huvud. När jag satt på lektionerna/basgruppstimmarna, så var mitt fokus... aaa! snart är det prov, då kommer jag aldrig kunna de allt de här!

Liknande hjärnspöke dök upp i mitt alpina tävlande. Träningsåken körde jag gott. Första tävlingsåket tog hjärn spöket över, och det gick åt skogen. Endra kraschade jag bokstavligen ut i skogen, gränslade eller så bröt jag genom att vifta argt med staven i luften. Punkt slut på första åket och sedan andra åket när jag visste att jag inte kunde ta någon pallplats, så körde jag grymt gott igen. :)

Det som var härligt och det som fortfarande är härligt med extremskidåkningen är att jag får uppleva paradiset, så många gånger på en vinter. Det är därför jag kämpar nu, tränar, jobbar, tänker, ger allt för att jag vill övervinna mina hjärnspöken och jag vill sitta där i min gungstol och bara njuta som tant.

Åter till matematiken. Jo! Jag har fått en veckas ledighet från jobb nu och istället för att sitta och rulla tummarna mellan, morgon och kvällsträningspassen, så passar jag på att ta tag i ett gammalt spöke, som är matematiken. Jag har suttit med nu på föreläsningarna, tagit in en mattenivå som är mycket högre än det jag tidigare läst, och jag hänger med hela tiden. Det är jätte kul! Det finns ingen tenta-press i mitt huvud.. Mmm! :) Stämmningen i mig känns lyxig. Jag har lyckats SKAPA ett nytt PARADIS! :)

Så!  Joppilihoo, färdigsuttit för idag.

Ut!!! // Lotten