Hä ä kanske är ett kromosom fel man har, men jag må säg att lika mycket som jag älskar farten (de höga hastigheterna man kan kontrollera m skir utför bergen), så älskar jag tillståndet av ihållande nötning. Att sitta så här matnings-paddlande i en kluckande kajak, med ögonen fästa på havshorisonten, utan att veta hur länge man kommer behöva fortsätta innan man tagit sig fram. Det spelar som liksom ingen roll, för kroppen den bara paddlar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar